People change, so do I.

Årets kanske mest kärleksfulla dag har i år spenderats i all ensamhet. Ingen blomma, chocklad eller nån å mysa med här inte...dock baconchips och bridget jones, pratat med Stoffe,  Lise mamma å pappa på skype och kommit fram till att jag saknar alla därhemma massor.

Frazzles, tröstsläckaren.

Haha låter rätt illa men är väldigt nöjd med livet här, kankse ett av de största och bästa beslut jag någonsin gjort efter att ha valt utbildning och flyttat hemifrån. Karin aka min spanska fotbollsfru därhemma att tacka för det! Utan dig hade jag aldrig vågat ta steget att flytta hit. Alla kvällar du peppat mig i höst har nog lett till att jag är här och vågade göra detta som för ett halvår sen varit helt otänkbart. Har nog förändrats ganska mycket som person bara under tiden jag varit här hittils. Särskilt i avseendet att ge sig av på egen hand och göra saker, ut och resa och vara självständig på ett helt annat sätt än hemma i Sverige där man har tryggheten och allt redan är fixat. 

Idag har jag varit ute på en lång cykeltur in till Woking och tillbaka, ca 1,7 mil. Va riktigt skönt att röra lite på sig igen nu när våren verkligen är här på riktigt. I helgen kunde man till och med gå utan jacka och det firades med grillpremiär tillsammans med Emmas familj och deras grannar i lördags. Annars har jag fixat med mitt engelska bankkonto idag, var ganska lätt att ordna efter allt pappersarbete var klart. Det här landet älskar verkligen "fill-in-forms" där man måste svara på alla frågor om sitt liv och vad man gör i landet. Imorrn bär det av in till Woking igen för en intervju för att få ett national insurence card som man måste ha för att jobba här. 

..Stay tuned!